En tragisk
grupputvandring 1854
|
| Bergsmanssonen Erik Petersson från Herrnäs i
Bjurtjärn reste som en av de första emigranterna från Karlskoga bergslag tillsammans
med två bröder och en kamrat år 1849 till Amerika. Planerna var dels att gräva guld i Californien men, åtminstone för Eriks del, även
att söka mark för att grunda en koloni. Erik följde inte de övriga tre till
Californien utan efter besök i sydstaterna, bl.a. i Texas, stannade han i Mellanvästern.
I trakterna av St. Croixfloden i norra Wisconsin arbetade Erik vintern 1850-1851 som
skoghuggare. 1852 och 1853 gjorde Erik inmutningar, s.k. "claims", för
bosättningar på en vacker plats vid Lake Pepin. Detta kom att bli svenskkolonin
Stockholm-on-Lake Pepin i Wisconsin. |
| Jakob reser med första gruppen Erik tog
kontakt med brodern Jakob, bergsman på Brunstorp i Bjurtjärn, om marken han hade inmutat
med uppmaning att tillsammans med andra komma över och bosätta sig där. Jakobs familj
och tre andra familjer, inalles en grupp om 16 personer, sålde med kort varsel sina
hemman och lämnade Karlskoga. |
 Jakob och Erik
Peterson med systrar i Stockholm, Wisconsin
|
| I maj 1853 avreste de från hembygden med ångfartyget Carl
IX från Kristinehamn till Göteborg, med Stockholm, Wisconsin som slutligt mål. Tio
veckor tillbringade de på havet. Ett par personer, en man och hans dräng, insjuknade i
svår feber under resan och ett av barnen avled. De fyra Bjurtjärnsfamiljerna åkte tåg
till Peru i Illinois, därefter i diligens på skakiga vägar till Moline, där de gick i
kvarter för vintern. En flodångare förde gruppen upp till Lake Pepin i början av maj
1854. |
| Erik och Anders värvar fler Redan
innan brodern Jakob hade anlänt reste dock Erik och brodern Anders över till Sverige
för att själva värva fler personer till kolonin. Han lyckades få ihop drygt 200
personer. Det var inte de fattiga som reste, en stor andel kom från välbeställda
bergsmanshushåll. Amerika lockade med jord och näringsfrihet. Resan kostade för en
vuxen person 146 riksdaler riksgälds. Resenärerna drabbades under resan av kolera och
många avled innan de kom fram. I juli 1854 anlände spillrorna av resesällskapet till
Lake Pepins strand i västra Wisconsin. |
 |
Ett brev finns bevarat som beskriver avfärden från
Kristinehamn 20 april 1854. |
| Sjukdom härjar i resesällskapet Den
23 juni anlände fartyget till Quebec i Kanada. En meddelare uppger för
Chistinehamnsbladet följande om resan:
"Under den följande öfwerfarten till Amerika uppstod snart sjukdom till
följe af trängsel, osnygghet, skämd luft och otillräckligt kosthåll. Redan nu dogo
många, synnerligen barn. En familjefader måste sjelf kasta sin hustrus och sitt barns
lik öfwer bord."
Med en ångare färdades invandrarna uppför St. Lawrencefloden till Hamilton
och reste sedan vidare på järnbana till Detroit och Chicago. Nu började sjukdomen,
koleran, att härja ordentligt. En av resenärerna berättar:
"När vi anträdde resan på det fasta landet, rasade Döds-Engeln med
det barhuggande swärdet ibland oss, och sjukdom och död war ämnet för dagen"
Bergsmannen Nils Nilsson fördes strax efter ankomsten till inresehamnen till en
karantänsö i St. Lawrencefloden och blev död och begraven där. Hans hustru och barn
avled på ett sjukhus i Chicago. Med förfärande hastighet krympte resegruppen. Vid
ankomsten till Michigan Central-stationen i Chicago medförde de sex lik. Dessutom var
sjutton personer hårt angripna av sjukdomen och fördes genast till kolerasjukhuset. Mer
än hälften av dem avled där före nästa morgon. Även Erik Pettersons egen mor
tillhörde dem som avled under resan.
De flesta gav sig iväg från Chicago så fort de kunde till trakter där farsoten var
mindre våldsam. Karlskogaborna stannade i Chicago 1 1/2 dygn och fortsatte sedan med
ångvagn till Moline, dit de anlände 6 juli. Carl Petter Hinnersson, en inhysesman från
Bibäck, uppger i ett brev att mer än hälften av resesällskapet avlidit i koleran.
En liten rest, kanske ett trettiotal, av den stora utvandrargruppen anlände 28 juli
1854 tillsammans med Erik Pettersson med postbåten "War Eagle" till Central
Point på sjön Pepins västra strand. Några få reste vidare till andra mål. |
| I juli 1854 skriver Christina Lovisa Eriksdotter till
de hemmavarande och berättar om det tragiska öde som drabbat sällskapet |
|
| Flera av Karlskogaemigranterna som emigrerade
på 1850-talet hade ett gott ekonomiskt utgångsläge hemma i Sverige. Dessa kom på kort
tid att få det mycket bättre ekonomiskt och materiellt i det nya landet. Folkhumorn gav
Erik Petersson öknamnet "the King of Stockholm", bl.a. p.g.a. hans ekonomiska
ställning i kolonin. |
Pepin County med Stockholm 1895
|
| Kritiken mot Erik Pettersson efter den
olyckliga resan blev hård. Han och brodern kallades "utflyttningsapostlar" och
Erik anklagades för att som en förförare ha lockat dem med på den farliga resan och
bedragit många på deras penningar. Om Erik Pettersson uppträtt bedrägligt eller ej
finns dock motstridiga uppgifter. Det fortsatte att komma folk till Stockholm under
följande årtionden. Långt över hundra karlskogingar och bjurtjärningar slog sig ned i
Stockholm. Erik Pettersson var en mycket aktiv man även fortsättningsvis i Stockholm.
Han dog i en olycka med en skenande häst 1887. |
|
I september 1854 skriver Jonas Fredrik Gustafsson
dräng från Herrnäs, kallad "Stor-Jon den Starke", om sina upplevelser under
resan. Han kritiserar även Erik Pettersons agerande. |
Gunnar Larsson. Något om 1850-talets
Amerikautvandring från Karlskoga bergslag. Folkets Historia 2/96.
Kjell Nordqvist. Ett brev om ett emigrantsällskaps olyckliga öde. Karlskoga
Bergslag förr och nu 1968.
Kjell Nordqvist. Karlskogaemigrationen.
Kjell Nordqvist. När karlskogaborna fick Amerikafeber. Karlskoga Bergslag förr
och nu 1960-1961.
|
