| 49:ers från Karlskoga |
| Året 1849 är känt för den guldrush som då
startade i Californien. Begreppet "49:ers" som bl.a. återfinns i
sportsammanhang syftar på de första guldgrävarna. Det finns även några som vi skulle
kunna benämna "49:ers" från vårt område. Nyheterna om guld nådde nämligen
även till Karlskoga bergslag och gjorde att fyra emigranter avreste 1849 för att söka
lyckan på andra sidan Atlanten. |
 Erik Peterson
|
Bröderna Peter, Erik och Anders Petersson från Herrnäs i
Bjurtjärn, samt kamraten Anders Larsson i Trehörningen reste i februari 1849 till
Amerika. De var alla i 20-30-åldern och Petter hade läst berättelser om guldrushen i
Kalifornien publicerade i Aftonbladet hos sin morbror talmannen Anders Ericsson i Kärne.
Endast tre av dem kom dock fram till guldfälten. Erik stannade och blev timmerhuggare i
mellanvästern. Detta kom att få stor betydelse för den fortsatta emigrationen från
Karlskoga bergslag. Han beslöt att grunda en koloni på en vacker plats vid
Missisippifloden och blev därmed ledare för den utvandrargrupp
om ca 200 personer, som reste från Karlskogabygden 1854. Tydligen hade Erik planer på
att söka mark för att grunda en koloni redan innan avresan från Sverige. |
| Resan gick med den järnlastade briggen
"John" från Göteborg till Boston dit de fyra anlände i april 1849. Sex veckor
hade de då tillbringat på havet. Nästa mål var Chicago dit de färdades med järnväg
och ångbåt. |
|
Passjournal för resa till utrikes ort för Örebro
län 1849.
|
| I Chicago som var porten mot Västern dröjde de
flera månader. Kassan var svag och behövde förstärkning innan den långa resan till
guldtrakterna kunde ta sin början. Våren 1850 fortsatte Anders Larsson och bröderna
Peter och Anders vidare till Californien. Om den halvårslånga, strapatsrika vandringen
till det avlägsna Californien finns åtskilligt beskrivet i A. G. Peterssons lilla häfte
"Vittberesta bergsmanssöner". De upplevde på vägen livsfarliga äventyr, men
klarade sig lyckligt igenom dessa. Åtminstone bröderna Petter och Anders tycks även ha
fått god utdelning på sitt guldletande. |
| Peter Peterson begav sig senare till
Australien och återkom med ett betydande kapital på fickan. |
| Anders Peterson påstås ha besökt såväl
Australien som Nya Zeeland. |
| Anders Larsson skymtar i ett
tidningsreportage från guldfälten i Californien i början av 1850-talet, men om hans
fortsatta öden, vet vi ingenting. |
| Tilläggas kan att med samma fartyg som Erik
Petterssons bror Jakob Pettersson, senare i maj 1853, medföljde från Kristinehamn till
Göteborg, reste förutom amerikafararna ett par unga män som ämnade sig till Australien
för att vaska guld. |
Gunnar Larsson. Något om 1850-talets
Amerikautvandring från Karlskoga bergslag. Folkets Historia 2/96.
Kjell Nordqvist. Ett brev om ett emigrantsällskaps olyckliga öde. Karlskoga
Bergslag förr och nu 1968.
Kjell Nordqvist. När karlskogaborna fick Amerikafeber. Karlskoga Bergslag förr
och nu 1960-1961.
|
| Guld i Australien blir gård i Lämås Petter
Olsson från Bjurtjärn var en vittberest man. I ungdomen sökte han lyckan i Australien.
Dit reste han år 1853, 21 år gammal, stannade i fyra år och fann guld i sådan mängd
att det räckte till att köpa Karlbygården i Lämås kontant när han återvände. |
 Nämndeman Petter Olsson i Karlby
|
Chester Serrander. August i
Skräddartorpet. I Karlskogabor 2/1996.
Densamme. Från bergsman till jordbrukare. I Skit-Lasses kors och andra studier i
hembygds- och emigrationshistoria. 1994.
|
| Grupputvandring till Australien från
Bjurtjärn och värdshuset Mia Mia Inn - centrum för svenska guldgrävare |
| Peter och Anders Petersson från Herrnäs
reste efter sin tid i USA till Victorias guldfält i Australien. De följdes 1853 och 1854
av ytterligare sju Bjurtjärnsbor. Det är det närmaste en grupputvandring från Sverige
till Australiens guldfält man kommer. De följande åren reste ännu fler personer från
Karlskoga bergslag till guldfälten. |
 Fred Westblade
|
| Den mest kände guldgrävaren från Bjurtjärn
var Lars Fredrik Pettersson Westblad (Fred Westblade). Namnet tog han från hemgården i
Väsby. Han var mycket aktiv i olika sammanhang, bl.a. var han kommunalman och
fredsdomare. Dessutom blev han genom giftermål med en irländska ägare till värdshuset
Mia Mia Inn, som blev ett centrum för svenska guldgrävare. Dessutom ägde han
boskapsstationen Flower Hill. Han ägde tillsammans med sina tre bröder och fyra
söner den troligen största svenskägda gården i Australien, Westby Park med mer än
1600 hektar land och stora hjordar med kor, oxar, hästar och får. Westblad gjorde många
besök i hembygden och oftast följde någon släkting med tillbaka. |
 Westby Park,
Kerang, Australien
|
Ulf Beijbom. Australienfararna. Vårt
märkligaste utvandringsäventyr. 1983.
|
| Anders från Bjurtjärn träffar
indianer |
| År 1864 for Anders Nilsson, bördig från
Nolby i Bjurtjärn och utvandrad 1853, till Montanas guldfält för att söka lyckan. I
augusti följande år återvänder han till Kewanee i delstaten Illinois där han bodde. I
hans dagboksanteckningar kan följande läsas: 24/8 Överskredo Snake River på en färja och
hunno cirka 8 miles fr. färjeläget på middagen. Allt som allt 25 vagnar och en mängd
familjer, varav en del till häst. En del ryttare ha sina bäddfiltar och livsmedel med
sig. En dansk tager sig fram på sina träben och en del vandra. Pilgrimer, som vi möta
stanna på vägens sidor och betrakta med överraskning ett så stort följe på väg
från de mycket omtalade guldgruvorna i Montana. Dammoln inhölja vägen, det är långt
mellan vattenställena och vädret är varmt.
4/9 /.../ Vi ha förenat oss med en stor grupp resenärer för att bli verkligt
stort sällskap innan vi ge oss in på fientligt område. Nu äro vi omkring 36 vagnar och
från 3 till 8 män för varje vagn och omkring 40 man till häst. Vi utgöra sålunda en
rätt betydande styrka försedd med gevär och ammunition så att vi kunna hålla Mr.
Indian varm, om han skulle visa sig fientlig.
5/9 /.../ Omkring hälften av vagnarna innehålla familjer och de olika folkslagen
från nästan alla Europas nationer äro väl representerade i detta sällskap förutom
infödda amerikaner och negrer.
10/9 Sju hästar och mulor fröso ihjäl. /.../
26/9 En liten stund efter gryningens inträde kom det omkring 12 indianer under
krigstjut och skrän skrämde de iväg alla hästar och oxar. Ett 40-tal vakter borde väl
ha gjort något men de blevo så inblandade med indianerna, varav en del voro till häst,
att de först fångade in fem av de kringirrande hästarna och sadlade 25 styck i all hast
för att sätt efter Mr. Indian, men sågo icke röken av övriga hästar och oxar. Det
blev så mycket vrålande och skjutande att djuren skrämdes från vettet. En indian
dödades. Vi kunna icke fortsätta idag. Vi få samla oss till imorgon. /.../
14/10 /.../ ...anlände till Nebraska City kl. 8.00 och sågo oss om i staden. Vi
sålde litet guldsand för att inköpa underkläder för att byta och slippa lössen.
/.../
18/10 /.../ Kl. 10.30 befinner jag mig i Kewanne och färden är slut. Det är
lättare att läsa om den än att göra den på nytt. Att resa fordrar tålamod. |
Emigrationsforskning i Karlskoga. I
Skit-Lasses kors och andra studier i hembygds- och emigrationshistoria. 1994. I artikeln
finns fler utdrag ur dagboken. En avskrift av dagboksanteckningarna finns
på hembygdsföreningens arkiv och på Örebro stadsarkiv.
|
