Publicerat i Nya Wermlands-Tidningen 26 april 1854. Återgivet i Gunnar Larsson. Något om 1850-talets Amerikautvandring från Karlskoga bergslag. Folkets Historia 2/96.

Christina Lovisa skriver om båtresan om svår sjösjuka vid en storm som pågick i tre-fyra dagar, att långsamheten var besvärande. Dessutom var samvaron med tyskar och irländare på skeppet inte problemfri. Det utbröt ofta slagsmål ombord. Elva barn dog i mässlingen på båten.

Christina Lovisas fästman Anders blev även han sjuk under resan och hon skriver "...och han hade sedan ingen hälsodag. Jag sörgde och grät många gånger på vägen och på hafvett att han skulle gå ifrån mig och bli kastad i böljorna, om det händt så var det altid min föresats att följa honom och hoppa i sjön...".

Efter Qvedbäck (Quebec), Montreal och Hamilton gick resan vidare till Chicago. De färdades flera hundra mil "på rallväg" till Chicago.

"...Vi var i vagnarna i fyra dagar och då börgade svenska gossarna att stupa den ena efter den andra på några timmar voro de döda och fick släpas ur vagnarna som kreatur, det var många hushåll som fick följas åt både maka och barn...".

Anders blev allt sjukare och fördes efter ankomsten tillsammans med sin kamrat Vilhelm från Granåsen till ett sjukhus i Chicago. Där dog han den 12 juli. Anders och Wilhelm begravdes i Chicago.

Mer om Christina Lovisa och hennes medresenärer går att läsa i Kjell Nordqvists artikel Ett brev om ett emigrantsällskaps olyckliga öde i Karlskoga bergslag förr och nu 1968.

Våren 1854 gav sig en utvandrarskara på 200 personer iväg till Amerika ledda av Erik Peterson. Under Atlantfärden uppstod kolerasmitta av vilken nära hälften av sällskapet avled.

Jonas Fredrik Gustafsson dräng i Herrnäs var en reslig och kraftfull man och kallades "Stor-Jon den starke". Nils Nilsson, hos vilken Jonas var i tjänst, hörde till de första som drabbades av koleran och han avled strax efter ankomsten till Amerika och begravdes på en ö i mynningen av St. Lawrencefloden.

Jonas Fredrik Gustafsson var född i Bjurtjärn den 16 juni 1830. Han slog sig en tid efter ankomsten till Amerika ned i Vasa, Minnesota, i närheten av Missisippi.

Älskade föräldrar samt syskon och alla bekanta.

Jag får med några rader låta eder veta om min resa till Amerika. Den 2 maj reste vi ifrån Göteborg och kom till Hull i England den 5. Gick på järnväg till Liverpool, dit vi ankom den 6. Den 13 gick vi ombord på fartyget och landade på karantänsön den 19 juni, där de sjuka måste kvarstanna och där min husbonde Nils Nilsson blev begraven den 27 då hans sjukdom hade varat i 11 dygn, gick vi därifrån samma dag till Quebec och den 28 därifrån på ångbåt till Hamilton, dit vi ankom den 3 juli. Gick därifrån med järnväg till Chicago. Dit kom vi den 5, och här dödde gossen Nils Gustaf den 15 juli. Om Anders Nilssons brev av den 8 augusti har gått fram, så vet ni även förut, att min matmoder var ganska sjuk. Hon motstod icke sjukdomen längre än till den 20 augusti, då hon med döden avgick. Så sorger och motgångar har just varit mina följeslagare till dato. Men jag har dock gudilov haft hälsan någorlunda hela tiden. Här är även förtjänster till god bärgning.

Nära hälften av det antal vi var i Kristinehamn äro med döden afgångne, och en stor orsak till denna sjukdom vill både jag och flera räkna anföraren eller rättare sagt förföraren Erik Petterson, denna ärans vältalare, som då han var i Sverige utlovade all möjlig hjälp, innan vi reste från hemmet, att tala för oss alltid, hjälpa oss till de billigaste priser för överfarten. Och detta goda snille varades till i Göteborg. Han hade fått deras penningar och växel om hand, vilken han sade att han kunde så gärna växla åt alla som åt en. Men sedan förändrade han sig som södervind till nordanvind. Över havet gick han fritt och fick även pengar därtill av kaptenen för han lurade oss in på ett så dåligt fartyg. Detta var stor orsak till sjukligheten. På fartyget var även doktor, och då någon var sjuk och de bad Erik Pettersson om hjälp att tala vid doktoren, så svarades alltid av honom: "Han lever i aktern, och där kan du söka honom". Vidare hjälp fingo de icke. En norrman var med som hjälpte och talade för många, och även talade Nils Nilsson på Herrnäs vid doktorn för många.

Och icke bättre blev det då vi kom på järnvägen. Här beställde han oss in på kreatursvagnarna och icke på emigrantvagnarna. Han går fritt med hela sin familj och får även en dollar för varje person. Då de kommo till Chicago, dödde hans moder, och då han hörde det, sade han: "Det är fan vad di dör". Men han brydde sig icke mera om henne, utan då amerikanarna frågade, om hon icke hade någon släkting, svarades icke något, utan Erik Pettersson går ur vägen, emedan han visste, att det kostat hans pung till att begrava henne, om han hade sagt, att det var hans moder. Jag tror verkligen, att han icke reste till Sverige för något annat än att med sitt smickrande plundrande förtjäna sig pengar. Som här i Chicago visades att han såsom en rymmare smög sig ifrån dem och reste sin väg utan att göra någon räkning, och då växlen skulle utlämnas, måste man telegrafera till New York och "Rock Island" för att hindra honom att få ut några pengar, förrän flera voro tillstädes av hans reskamrater. Då äntligen pengar skulle utlämnas och räkning för var och en avgöras, så var alltid på var och en påskrivet mera än vad de tagit ut i Sverige. Han lovade att göra dem tjänst för ett billigt pris, men när han nu skulle lämna dem deras pengar, så ville han icke taga mindre än 4 dollar för varje person. Då de voro stora hushåll och icke hade mycket, så kunde han mest ha velat taga dem till slavar under sig. Och många lurade han från 4 till 10 samt 20 dollar. Då han skulle avgå från Moline till Wisconsin, fick han fyra stämningar, och konstapeln var färdig att sätta handklovarana på honom och följa honom till häktet för att få det godkänt att han skulle göra rätt för dessa fyra. Hade han kommit att stanna en timme till i Moline, hade han fått tio stämningar till. Då han var i Sverige, sade han till Carl Carlsson, att han hade att fordra 300 dollar för en timmerflotte i Moline, men då Carl Carlsson kom dit, fick han veta, att det var bara 30, således fattas det en nolla på höger. Han kallas nästan alltid för den andre Erik Jansson. Jag får hälsa till min syskon att de bliver hemma, tills jag skriver till eder därom, och jag ämnar stanna kvar här till våren. Men vart Nils Nilssons egenom tar vägen vet jag icke, vilken jag tror blir vida kringspridd. Intet mera för denna gång utan en kär hälsning till eder alla, föräldrar och syskon

Tecknar Jonas Fredrik Gustafson

Källa: Karlskogabor nr 1/95 Kjell Nordqvist: Amerikabrev från Stor-Jon den starke. Där finns brevet avbildat i sin helhet, samt kommentarer till texten. Brevet ovan är något redigerat.

I ett odaterat brev, kanske liksom ett brev från 1884, skrivet i Wyoming, får man en glimt av livet i Vilda Västern.

Den andra karlen var skjuten till döds och det för en horas skull. För omkring 3 veckor sedan hittade en karl på benrangel efter en menniska som hade blifvit skjuten förliden sommar. Wi veta inte hvem det var förty det var ingenting annat än ben. Kläderna var der men vi kände inte igen dem. Det händer nog att vi med tiden vill finna ut hvem det är och äfvenså hvem det var som gjorde detsamma. Det var 2 hål igenom hufvudskålen och en igenom västen så han hade blifvit skuten 3 gånger. Förlidet år var en annan karl skjuten i en salong och man vet inte hvem gjorde det förty det hände om natten och skottet kom genom fenstret.

Efter denna skildring tycker brevskrivaren att han behöver lugna sin hemmavarande broder och tillägger:

Detta kanhända ser ruskigt ut till dig men det oaktadt är det ingen fara för någon om han lefver som en menniska skall göra.

Karlskogabo i Vilda Västern. NA-NT? 21 juni 1963.