Kåseri av Anders Wallén

Anders Wallén är  född och uppvuxen i Stockholm men sedan 1990 bosatt  i Nora. Han arbetar på  Nya Örebrokuriren och tillsammans med Roine Gustavsson
har han en barnbok om apor på gång.
En del av kåserierna i  boken "Spridda skurar över inre Svealand" från 1999 har varit publicerade i Nerikes Allehanda

Nora ÄR en liten stad

Det påstås att storleken inte har någon betydelse men det är väl ändå en sanning med modifikation. Åtminstone när det gäller storleken på den stad eller ort man bor i. Nora är en mycket liten stad om man jämför med t. ex New York City eller Tokyo.
Nora är t.o.m liten om man jämför med Lindesberg som för övrigt också är en liten stad om man jämför med New York City eller Tokyo. Allting är som bekant relativt och det är   det inte en jävel som kan göra någonting åt. Så det så.

En av fördelarna med att bo i en liten stad är att man märks. Nåja, det behöver ju inte alltid vara en fördel eftersom det innebär att även det man inte vill ska märkas märks och det är nog tyvärr så att det man inte vill ska märkas märks mer än det man vill ska märkas. Pust och stön... Livet är en prövning där den svages ansträngningar är förgäves.

Om jag skulle få för mig att slå någon på käften i låt oss säga kön till stadshotellet en lördagskväll så skulle det märkas. Det skulle t.o.m stå i tidningen. Om jag däremot bodde i Tokyo skulle jag antagligen vara tvungen att ta livet av någon för att hamna i tidningen. Bodde jag i New York skulle inte ens det räcka. Då skulle jag förmodligen behöva stycka ett par tre man för att nå samma berömmelse.

Nu är jag väldigt glad över att bo i en stad där en smäll på käften en lördagskväll betraktas som så pass allvarligt att det bör tas upp i massmedia. Det är nämligen just jämt vad det är det. Allvarligt alltså. Det finns emellertid betydligt humanare sätt att hamna i tidningen på om det nu är det man vill. Man kan t.ex gifta sig eller skaffa barn. Då får man t.o.m vara med på bild. Man behöver inte ens vara snygg. Alla får vara med. Man kan slå några strikar (eller vad det heter) i bowling eller hiva upp ett par mörtar ur ett hål i isen så får man också ett par rader på lokalsidan.

Annars är det nog tyvärr så att det är lättare att ta sig fram här i livet om man har ett hyfsat yttre än om man ser ut som en påse skridskor. Om man spelar bowling eller fiskar mört kan man dock se ut hur som helst. Det absolut smidigaste sättet att ta sig in i tidningen är trots allt att skriva sådana här meningslösa krönikor. Med detta får jag låta
mig nöja tills jag lärt mig hur man tar livet av en japan.

Text: Anders Wallén
Foto: Bo Helgesson

Länkar: Anders Wallén: Kåserier
             Etablissemang 1

[upp]                                                 

Tidigare nummer:
Nr 1