Resandefolket och Bo Hazell

Vi åker ner till Vasstofta i Skebäck för att ta några bilder.
- Förr i tiden kallades det här området i Örebro för "tattarstan".
Men det finns nästan inga byggnader kvar från den tiden. - säger Bo Hazell som sent i våras kom ut med boken Resandefolket - Från tattare till traveller på Ordfronts förlag; en bok som välförtjänt fått stor uppmärksamhet.


En del av hösten har han tagit tjänstledigt för att turnera landet runt som en modern folkbildare med hjälp av både kassetter och video; en resande i folkbildning - och folkvett skulle jag vilja tillägga. Och det har funnits många okunnighetens hål att täppa till i det här ämnet. Det har varit en lång resa för radiomannen Bo Hazell; en spännande, rolig och intressant, men också mödosam färd. Bo är både nyfiken och envis och dessutom är han förbannat trevlig. Det har naturligtvis varit ovärdeliga egenskaper i mötet med alla dessa människor och i arbetet med boken.

- Det började 1992 med att jag i flera 
radioprogram samtalade med en familj 
i Örebro (se kapitlet om Lilian).
En gång tilltalade mamman sin son på ett 
språk som jag inte förstod. Det är " tattarspråket", 
sa hon. Men det finns väl inte, påstod jag.
 - Jodå, det heter svensk rommani. -
Sedan följde en dokumentärfilm för SVT och en
tv:serie för UR - i samarbete med producenten
Lars-Göran Pettersson. Ett arbete som förde honom
till resande i Norge och sedan vidare till "travellers"
ute i Europa.

 - Utan stöd från min kära hustru hade det nog inte gått och det gäller inte minst
för arbetet med boken - säger Bo.

Människors okunnighet och fördomar har varit/är stora när det gäller resande
men det som gör mig heligt förbannad är myndigheters regelrätta övergrepp 
samt en del s.k. forskare som gjort karriär på sina fördomar.

Du har gett röst och ansikte åt - synliggjort - en folkgrupp, resandefolket.
Lysande Bosse! Tack för resan. 

Text och foto: Bo Helgesson

Bast, bäng, ding, haja, hak, jiddra, jycke, kirra, lajban, tjej, 
tji och vischan är några exempel på rommaniord i svenskan.

De kallades tattare. Eller skojare, tavringar
och knävlingar. De var samhällets mest föraktade grupp och bilden av dem var klar
hos gemene man: mörkhyade, svarthåriga
människor som drog omkring på vägarna
och dök upp på hästmarknader och tivolin.
Som sålde dukar, vispar och klockor. Och så stal de, sa man, och slogs med kniv.
   PÅ 1970-talet försvann de plötsligt. For-
skare menade att de upplöstes som grupp
när samhället förändrades. Men än finns de kvar, mitt ibland oss, minst 15-25 000
personer. De kallar sig resande, har vanliga svenska namn och bor i vanliga lägenheter och hus. Fast de har ett eget
språk, svensk rommani, och en egen kultur. Men bara när de är tillsammans. Resandeidentiteten är för många en väl dold hemlighet. Och rädslan saknar inte
skäl.
   På 1920-och 30-talen talades det om utrotning av tattare. Med steriliseringar


försökte man medvetet decimera deras antal. I Jönköping genomfördes 1948 en regelrätt etnisk rensning. Om allt detta tiger vi fortfarande.
   Bo Hazell har skrivit den första breda skildringen av detta folk, där de resande själva kommer till tals. Boken berättar om deras härkomst, språk, kultur, yrken och traditioner.
(Text från baksida)

Här publicerar magazineMeteor ett kapitel  om Örebro från boken Resandefolket utgiven på Ordfronts förlag.

Valentin & Maria

Maria och Valentin är syskon och har fått en traditionell resandeuppfostran. Idag är de
i övre medelåldern och lever, liksom deras andra syskon, som "vanliga Svenssons". 
Deras barn vet att de är resande men vill absolut inte att det ska komma ut. De är 
rädda att bli stämplade som "tattare", med allt vad det innebär av risk för diskrimi-
nering och utstötning.


VALENTIN: Vi flyttade flera gånger om året och bytte skola ofta. Lärarna ansåg att vi var lite udda och gav oss inte det stöd vi behövde. Men på något underligt sätt krånglade jag mig igenom skolan i alla fall. Jag hade bland annat problem med stavning men fick aldrig någon riktig hjälp. I matematik låg jag ibland före, ibland långt efter. Familjen flyttade till Mullhyttan när jag var fjorton år och min syster Maria tolv. Vi hade bott i Örebro dessförinnan och jag hade just gått ut sjätte klass där. Det visade sig att Mullhyttan bara hade sexårig folkskola, så när jag kom till skolan första dan så vände sig läraren till mig och sa:
- Du kan gå hem och komma tillbaka till avslutningen!
Så jag har bara gått i skola i sex år...
Alla visste att vi var tattare. När det krisade kunde man läsa mellan raderna vilken inställning lärarna hade till en. Men de lärare jag hade i Almbyskolan i Örebro var liberala, det måste jag säga.
I Hardemo, däremot, var det annorlunda. Alla vi syskon fick "villkor" för att bli uppflyttade till nästa klass. Ett V i betygsboken betydde att man inte var riktigt godkänd. Jag tror inte att vi var sämre än de andra utan de gjorde så för att bli av med oss. Det fanns fler sätt att bli kvitt oss. Bland annat köpte kommunen in det lilla hemman vi hade då - så vitt jag förstår - via en bulvan. Det måste ha varit omkring 1943.
Så där höll det på. Vi fick flytta och byta skola hela tiden. Men vi vande oss. Fast egentligen var det nog inte så bra. För det första fick vi en dålig skolunderbyggnad, för det andra blev vi inte rotade någonstans. Vi hade det i oss, att vi ändå snart skulle flytta till en annan plats. Vi fick kämpa varenda gång vi kom till en ny skola, kämpa för att inte bli alltför nedtryckta. För nedtryckta blev vi. Det var bara så. För varje ny skola var det nya ungar vi skulle tampas med. Det tog kanske inte mer än ett par, tre veckor förrän vi blev kallade tattarungar.
Så fort någon var riktigt arg på en, så kom det ordet fram. Som försvar använde jag nävarna. Det var ett argument de förstod. Jag satte i system att klå upp dem en efter en. Sedan höll de tyst.

MARIA: Om det hände mig något, att någon sa tattarunge eller gjorde något elakt, sa jag bara att jag skulle ropa på min bror. Då fick jag vara ifred.

VALENTIN: Det här att folk kallade oss tattare höll på till slutet av 1950-talet eller början av 1960-talet. Då fick människor högre standard. Man byggde nya hus och omgivningen blev annorlunda. Folk fick högre utbildning och det ansågs lite fult att använda uttryck som tattare. Numera hör man det praktiskt taget aldrig. De som säger tattare idag vet nog inte vad ordet egentligen betyder, använder det mer som ett skällsord - inte till en resande utan till vilken person som helst.

MARIA: När vi blev trakasserade av någon myndighet gick mamma helst inte in i en konflikt för att ta reda på varför de gjorde orätt mot oss. Hon var rädd för myndigheterna. Hon var orolig att de skulle ingripa på något sätt. Kanske ta oss barn ifrån henne. Sådant förekom ju. Myndigheterna kontrollerade ofta hur det var i resandehem. De gick bara in och tittade.
Många trodde det var skitigt hos tattare, men det var fel, det var viktigt för mamma att hålla rent. Mattorna skulle ut varenda gång vi ätit. Golven skulle torkas, mattorna och sängkläderna skakas - flera gånger om dan. Mamma var helt otrolig, men oj vad hon fick slita. Sedan kom ju jag in i bilden och fick vara med och hjälpa till.

VALENTIN: Ja, mamma var perfektionist och otroligt renlig av sig, så barnavårdsnämnden kom aldrig mer än en gång.

MARIA: Det var när vi flyttade till ett nytt ställe som de kunde komma och kontrollera. Men efter första besöket såg mamma aldrig till dem mer.

VALENTIN: Andra resandefamiljer, bland annat i Örebro, fick oftare besök av barnavårdsnämnden. Vi bodde i en stadsdel som hette Vasstofta, och jag måste säga att vissa gånger var det faktiskt berättigat att de kom. Många resande som bodde där hade det fattigt och bedrövligt. Och visst förekom det superi och sådant i området.
Men oftast var det ren diskriminering från myndigheternas sida att kontrollera de resandes hem. De ville ha kontroll över tattarna och de ville ta barnen. De ville lära barnen buro-beteende. Det var vanligt för i tiden. Barn som uppfostrats hos buroar har senare i livet återvänt till sina riktiga släktingar. Och de tycker - på något underligt sätt - att de är som halva människor. De har varken varit det ena eller det andra.
Vi var gårdagens svartskallar. Vi blev särbehandlade på ett farligare sätt än dagens invandrare. Sverige var ju starkt påverkat av nazismen och den rasbiologiska läran.
Vi kallades tattarplågan och vi skulle utrotas, bland annat genom tvångssterilisering. Vi var väldigt rädda för det. Jag känner flera som blev steriliserade, bland andra tre systrar som togs in på Västra Marks sjukhus i Örebro med stöd av lösdriverilagen. Flickorna hade gått lite för mycket ute på stan och ansågs därför vara asociala. Myndigheterna tyckte att detta borde korrigeras och därför togs de in. Flickorna hade kanske bristfällig skolunderbyggnad, vilket gjorde det lätt att påstå att de var litet - som dåtidens läkare uttryckte sig - sinnesslöa och inte borde föra släktet vidare. Jag brukade prata med de tre systrarna och märkte aldrig att de hade några som helst mentala störningar. Men de hade en sak emot sig: De var "tattare".

Man kan dra direkta jämförelser med hur nazisterna försökte utrota judarna. Det fanns lite samma tongångar här. Det är helt klart. Man behöver bara titta i gamla utredningar så ser man precis var linjen gick och vad det verkliga syftet med utredningarna var. De skulle förhindra att tattarna blev fler.
Det förekom till exempel inventeringar av var tattarna bodde - exakt på vilken ort och i vilken socken. Allt noterades i protokoll. En ren kartläggning för att kunna hämta "fåglarna" ifall tysken kom./....../

VALENTIN: Mamma var mycket välvårdad och höll oss ungar rena och fina. Och vi lärde oss att alltid vara trevliga och artiga Det satte morsan i främsta rummet. För det blev vi aldrig diskriminerade.
Ett tag bodde vi i Vasstofta i Örebro. Ett mer eller mindre ökänt område. Där förekom ibland stora fester och som barn var man ju livrädd när de stora gubbarna satte igång och fajtades. Visst hände det att kniven kom fram, men då stängde mamma och pappa dörren så ingen skulle kunna komma in till oss.
När flera resande träffades under litet festligare former kunde det hända att någon började sjunga. Ibland kunde det vara en visa med rommaniord men ofta uppfattad jag inte texten för det var ett sådant liv runt omkring. Men stämningn uppfattade jag, och den var ju underbar.
Många gånger sjöngs det kampsånger. De kunde handla om hur man tjingrade (skar) andra resande med väjjstan eller tjuran (kniven). Dt finns ju flera namn på kniven. Ju fler namn desto kärare sak.
När jag ser vårt språk, rommani, i text känner jag inte igen orden. Vi har ju lärt oss språket muntligen, och det har inte funnits något skriftspråk.

MARIA: Det är inte många som klarar av att tala helt på rommani idag. För min del kan jag numera bara några enstaka ord.

Ur: Resandefolket av Bo Hazell. Ordfronts förlag, 2002.

Länktips: Artikel av Bo i Multiethnica
                Pavee Point: Irländska "travellers".
                Föreningen Resandefolket
                Recension av Hazells bok i Svenska Dagbladet
                Remedeeh: Ung kvinnlig rappare med resandepåbrå

Tidigare nummer:
Nr 1