Agneta Rosendal debuterade i somras med diktsamlingen Pianot i Wien på förlaget Nya Doxa. Förutom att arbeta som lärare så leder hon Skrivar- akademin - Fånga drömmen på Studiefrämjandet.

När jag var ung hade jag för vana att spela samma skiva om och om igen.
Veckopengen var inte stor och det tog lång tid att spara till ett album.


Kanske var det där det började. Jag lyssnade gång på gång till samma 
låtar och upptäckte något nytt vid varje genomlyssning. Speciellt minns 
jag Like a Rolling Stone med Bob Dylan och Bird on Wire av Leonard Cohen.
Jag befann mig i gränslandet mellan tonårs-och ungdomstid och Dylans och
Cohens stämmor var de första jag hörde när jag vaknat och de sista innan 
jag somnade. Parallellt med att jag lärde mig mer engelska blev texterna vik-
tiga. Stämningar, toner och ord. Tunga, underbart vemodiga och lockande.

Hennes levnadsöde borde gestaltas som dans. Jag kan se hur hon svävar, 
glider fram. Över golven i våningen som konfiskerades av nazisterna. 
Våren 2001 besökte jag för första gången staden där hon bott, gick på hen-
nes gator, försökte känna vad hon känt, tänkt. Medresenärerna fick finna sig 
i att följa en som fått vittring på det som inte finns. En som försökte minnas 
någon annans minnen. Och ginsten blommade. På alptopparna låg snön trygg 
och onåbar. Som den gjorde en kall morgon i slutet av 1938 när alla av judisk 
härkomst förflyttades till Wien.
Gick hon en sista gång genom rummen för att se om allt som var möjligt 
att bära kom med? Stod hon för en kort stund och såg ut över bergen, bortom? 
Vad kände hon när hon tvingades lämna sitt piano? Lämna nästan allt.


För ganska precis 30 år sedan besökte jag min fars kusin i  Tel Aviv. Hon berättade historien om Hilde, min farmor. Om hur hon älskade sitt piano. Att hon förälskat sig i fel män. Att hon skickade sin yngste son till Sverige och själv valde att stanna hos sina åldriga föräldrar för att invänta visum för att kunna resa till Palestina.
 Den historien är både sann och osann. Jag vet mer nu. Bitarna faller sakta på plats. I farmorspusslet. Pusslet om oss. Om mig.

vem är jag att i dig blåsa ande
återuppväcka

beträda marken där du gått
minnas
dina minnen

Ur: SVENSK BOKHANDEL NR 11 2002



Händerna mot tinningarna Stryker
hår från ansiktet
vått av tårar tysta
händerna armarna omfamnande
din egen kropp
vaggande
in i gränden
sjunka ihop sitta på huk
kräkas på klänningen
av crepe de chine

Att så smärta känna
andetagen hjälplösa Han gick inte
Togs bort

Ur: Pianot i Wien, Nya Doxa, 2002.

Text: Agneta Rosendal
Foto: Bo Helgesson

Länkar: Recension i Svenska Dagbladet
             Leonard Cohen
             Bob Dylan

 



[upp]

 
Första sidan
 Sture Dahlström i Närke
Sherman Alexie
 Resandefolket
Om Erik Rosenberg
Cadillac Ranch
Birgitta Lindqvist
Pianot i Wien
Mest om Anton
Mario Vargas Llosa
Skulpturer längs Lillån
Khyberpasset: Vi drog...
Smådjävlar
Väggar & Fasader
Meteor i NA
Salomon Schulman
Seriekavalkad
Väntkur: Östertysslinge
Internetgalaxen
Vinön - En resa
Tecknat: Mats Johansson
Kåseri: Anders Wallén
Ali Hajigholi
Bildgalleri

Veckans Wirén
Veckans läsare
Dagens bok
Dagens skiva
Debutanter:
Mikael Damar
Krumelurpristagare:
Kristian Thorén
Anna Larsson
Länktips:
Örebro Stadsbibliotek
Örebro Länsbibliotek
tidskrift.nu
Tidskriftsbutiken
kulturnät Sverige
Agamemnon
Banan
Glänta
Arts & Letters
Granta
salon.com
Futuredrom

Tidigare nummer:
Nr 1